Allvarligt, jag har aft en period av att vara fantastisk. Det hela började måndag 9 maj, då jag åkte till Orsa och hälsade på Matti. När jag skulle hem upptäckte jag att jag kollat fel på busstider xoh att det inte alls gick en buss den tid jag trodde, så mor fick rycka ut och komma och hämta mig. Först glömde kom jag på att jag glömt mina glasögon och vi åkte och hämtade dem. Sedan kom jag på att jag hade glömt kameran, och vi fick ta ett extra varv i Orsa för att hämta den också. När jag sedan kom hem kom jag på att jag hade glömt min mp3 också.
Samma fredag glömde jag mobil och klocka hemma när jag gick till skolan. Det var mycket jobbigt att inte veta vad klockan var. Det kändes naket att inte ha något på handleden och jag var helt okontaktbar fram till halv fyra på eftermiddagen, då jag startade mobilen, som varit avstängd under natten.
Onsdag den 18 kom nästa fantastiska händelse: jag tog en kurva för snävt när jag cyklade och min trampa slog i en rabattkant och jag var nära att fara i backen. Det slutade dock med att jag bara dängde knäet i ramen på cykeln. Men det gjorde nog så ont! (och gör det fortfarande) Jag kunde inte gå normalt på resten av dagen och jag haltade ganska duktigt dagen efter också. Och att sedan åka på studieresa till Stockholm dagen efter, där det promenerades en hel del...aj aj aj. Mitt knä tyckte inte särskilt mycket om mig, kan jag bara säga.
Fredagen den 20, påväg hem från Stockholm, somnade jag på tåget och vaknade i Borlänge. Utanför fönstret såg jag två personer gå förbi som jag trodde var en klasskompis och en lärare, och jag fick panik och trodde jag skulle av tåget. Jag skopade upp skorna från golvet, langade upp ena väskan på axeln och drog ner den andra från hyllan och for av tåget. Jag var halvvägs framme vid det andra tåget som stod och väntade när jag insåg att det stod Gävle på detta tåg. Oj då! Jag hade ju direkttåg till Mora från Stockholm! Det blev att kuta tillbaka till det första tåget igen. Det var nätt och jämt att jag hann med det! Då ansåg jag det så pinsamt att gå tillbaka till den förra platsen jag haft och jag satte mig på ett annat ställe.
Och så idag, måndag 23 maj, så sa jag strängt till mig själv att jag skulle ha med mig mitt USB-minne, så jag kunde jobba med lite svenskauppgifter och min uppsats i japanska, men nähä då! Kommer på efter att ha cyklat hemifrån att usb:et inte alls låg i fickan, och jag hade inte tid att vända om och hämta det, eftersom jag skulle på uppsamlingsheat.
Så min slutsats är att jag är fullständigt fantastisk. Ochså kallat "dum i huvudet" som min bror så fint benämde det när han fick höra historien om de glömda sakerna i Orsa. Vad blir nästa glömda sak, montro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar